Jo, jag har fått en hel del frågor om vad som händer, och vad neurologen sa osv. 

Jättekul att det är så många som undrar, och bryr sig!! <3

Börjar dock bli trött på att höra min egen röst berätta samma story om och om igen, så för att underlätta för alla - här kommer den!

 

Kände mej ju som sagt allt annat än vid gott mod när jag var på väg till sjukhuset. Fy fan vad vissa läkare har förstört mej alltså. Det lättade dock lite redan när jag anmälde mej på neurologmottagningen och fick skoja lite med en läkarsekreterare. 

När läkaren kom och hämtade mej från väntrummet kände jag direkt igenom honom, jag har träffat honom på akuten en gång. Och han var trevlig den gången. Det började kännas ännu lite bättre!

 

Han började med att göra mej förvånad - han hade läst igenom min journal och hade koll! Wohoo!

Jag fick berätta hur jag mår, och vilka problem jag har. Ofta brukar jag inte våga rada upp hela listan problem, för det brukar ju osökt leda in läkaren på "..men du, är du inte lite nedstämd?"-spåret. Men jag fick känslan att han skulle lyssna, så jag chansade, och jäklar i min lilla låda - det funkade! 

Han lyssnade, ställde fördjupande frågor och antecknade. 

Jag fick visserligen till slut frågan om hur jag mår psykiskt, men det var inte på det där nästan anklagande sättet som det inte alltför sällan annars är, det var bara en helt öppen fråga. Och när jag sa att jag mår hur bra som helst var det inte mer med det. TACK!

 

Han gjorde en undersökning där jag fick göra allt mellan himmel och jord, och därefter började vi prata om hur läget egentligen är, och vad vi ska hitta på. 

 

Alla undersökningar som är gjorda visar att alla nerver i sig är hela och fungerande. Jättebra! Trasiga nerver är nämligen inte alls bra, det är skitsvårt, om inte omöjligt, att laga. Visst, hade jag varit 3 år hade det varit en annan femma, då kan mycket bli bra igen, men 24 år är ganska gammalt i nervsammanhang. 

Hur som helst - dom är inte trasiga, så vi behöver inte ens fundera på att laga. Däremot fungerar inte riktigt styrningen av dom. Läkaren beskrev det som att, för att jag exempelvis ska gå behöver jag ju (tack och lov) inte tänka hur varje synaps ska ske osv, utan jag startar bara programmet "gå". Men det programmet, och många andra, har gått sönder..typ. Det blir blåskärm. Haha, gud så underhållande det är att tänka på mej själv som en blåskärm!! 

 

Det är inte farligt, men särskilt funktionellt är det inte. 

Det som behövs är alltså att vi i princip lagar programmen, kanske rent av gör en formatering av hårddisken. Lugn, jag ska inte få elchocker eller liknande för att formatera hjärnan. 

Läkarens förslag var att jag får börja träffa deras sjukgymnast, för att lära kroppen att fungera igen. 

Han sa att jag på inget sätt har haft en stroke, men kroppen beter sig lite som att jag ändå har haft det, så träningen kommer att utformas utifrån det. Jag ska helt enkelt typ lära mej saker från början igen. Det blir spännande!

 

När jag har träffat sjukgymnasten några gånger kommer jag att träffa läkaren igen, och så ska vi utvärdera och gå vidare därifrån. 

 

Om jag ska sammanfatta mina upplevelser av mötet är dom: läkaren lyssnade, han tog mej på allvar, ville på riktigt höra vad jag tyckte och tänkte och han hade en plan. Och dessutom stördes han inte av att jag också har medicinsk utbildning. Han verkade inte alls behöva hävda sig och visa att han minsann kunde bättre. Nej, istället tog han tillvara mina kunskaper. 

Jag var så otroligt glad när jag var på väg därifrån.

Men innan jag begav mej tog jag mej tid att berätta precis hur rädd jag var inför mötet och anledningen till det, och sen hur himla bra jag tyckte det hade blivit och att jag kände att jag fick förtroende för honom.

För jag tycker det är viktigt att berätta när man är nöjd, att lyfta sånt som är positivt, bekräfta att det personen gör är bra och rätt. Det är viktigt att påtala sånt som inte är bra också, men ibland blir det lite för mycket fokus på det.