Jag tackar mej själv för att jag rätt ofta kan hålla mej från att börja gapskratta och/eller säga något kvickt när det är helt fel situation. Till exempel som idag, när jag skulle ta mej ut från bussen vid sjukhuset. Precis när jag kom fram till dörrarna möttes jag av en äldre kvinna som just skulle lyfta in sin rollator, och när hon då, till sin uppenbara fasa, såg mej utbrast hon, "Ska du ut?!!?!". 

"Nejdå. Jag tänkte bara rulla fram hit för att välkomna dej ombord på denna buss med destination Umedalen, via Centrum", sa jag inte. Istället svarade jag med glad röst att jag mycket riktigt skulle ut. Det tyckte hon inte om, för då sa hon, "Ja alltid ska det vara något jävla helvete!!".

 

Det var ju ungefär här någonstans skrattet började försöka bryta sig ut från min mun. Jag förstår att det är bökigt att lyfta sin rollator in och ut, men jag tyckte väl inte riktigt att reaktionen stod i proportion till inträffad "händelse". Jag lyckades tygla mej själv och tog mej så hastigt som möjligt ut ur bussen, och precis som jag började vända om för att köra iväg såg jag i ögonvrån hur dörrarna började slå igen om rollatorn. Mej veterligen brukar ju dörrarna gå upp igen om något är i vägen för dom, och jag har än aldrig sett någon rollator eller annat hänga fastkilad mellan dörrarna på en buss som kör omkring, men det kanske händer ofta? Vad jag vill ha sagt med det är att man sällan behöver skrika om detta händer, för att dörrarna går upp av sig själv igen. Kvinnan ville bevisligen inte riskera något, nej hon tog i för kung och fosterland och vrålade, "Nej för helvete, jag ska ju för faaan med!"

Just det! Och hör sen! 

Vid det här laget var det omöjligt för mej att hålla mej längre, så jag la in högsta växeln i armarna och gasade därifrån och lät skrattet springa fritt. 

 

Hon kan mycket väl ha haft en världskass dag, och att det där var droppen som fick hennes bägare att rinna över. Men om det inte var så, så kan man ju undra hur hon hanterar andra motgångar av lite större proportioner. 

 

 

Om jag tillåts fortsätta på busstemat så jag kan informera om att det inte är någon höjdare att åka med Rally-Kalle när det regnar ute. Ty när det regnar ute och däcken på rullstolen blir blöta tar bromsarna lite sämre, och om chauffören då tar samtliga kurvor i 80 km/h, pallnitar varje gång hastigheten måste sänkas, och trycker plattan i mattan efter varje stopp, ja då är sannolikheten stor att en person som sitter i rullstol åker och sladdar runt i mittgången. Det var iallafall vad som hände mej idag. Jag fick verkligen sitta och hålla i mej för allt vad tygen höll för att inte kana runt där som bambi på hal is. Men vad fasen, det är ju om inte annat lite vardagsmotion. 

 

Tog mej en sväng upp till jobbet idag och drack kaffe med dom, när jag ändå hade ett ärende på sjukhuset. 

Pratade lite med en av överläkarna, som ville veta vad som har hänt osv. Efter att jag förklarat lite kort, frågade hon om det inte kan ha att göra med min grundsjukdom, dvs EDS. 

Hon är verkligen inte den enda av våra läkare som mer eller mindre har dragit den slutsatsen. Då undrar jag hur det kommer sig att onkologer verkar kunna tänka i dom banorna, utan några som helst problem, medan väldigt många (dom flesta) andra börjar med, och ofta fastnar på att man är psykiskt sjuk?! Vad vet onkologer som inte andra vet? 

Nu har jag ju visserligen äntligen haft turen att få träffa några vettiga läkare, men vägen hit har varit jävligt lång.