Det spelar ingen roll vad det handlar om, det kan vara precis vad som helst; matlagning, ett instrument, yoga, korsord - att verkligen känna att man gör framsteg, det är fantastiskt! Just det där kvittot att övning ger färdighet, det är mycket värt. I alla fall för mej!

 

Det som rent på pappret har gått framåt för mej är överkroppsstyrkan. Bara det i sig är ju väldigt bra. 

Men det som kommer av denna förbättring är ännu bättre. Styrkan ger mej frihet. 

Min överkropp är mina ben nu för tiden, och i början (dvs december förra året) var jag så svag. Jag orkade inte ens rulla mej genom halva sjukhuset. 

När vi kom hem skulle vi gå till affären. Efter att ha rullat på sin höjd 100 meter på grusig asfalt var jag helt slut, och Hans fick skjuta på. 

 

Nu kan jag rulla betydligt längre än 100 meter. Jag tar mej över kanter själv. 

Jag kan till och med ta mej på och av bussar själv. 

Det är säkert svårt för en person utan rörelsehinder att helt och hållet tänka sig in i situationen, alltså vilket projekt det faktiskt kan vara bara att åka buss, både mentalt och fysiskt. Jag vet ju själv hur det var, jag klev på utan att ens reflektera över att jag förflyttade mej från trottoarkanten, in i bussen. 

Men nu reflekterar jag verkligen. Varje gång. För, varje gång jag tar mej ombord på bussen själv är en seger. 

Och när jag för första gången, på egen hand, vågade "tilta" mej själv baklänges ut från bussen - vet ni hur coolt det var?! 

Adrenalinet frisattes nog rätt frikostigt, händerna skakade lite. Men jag kände mej ändå trygg i att jag skulle fixa det. Jag orkar hålla i både mej själv och rullstolen, det är ingen fara. 

 

Jag vet att jag har skrivit om det här tidigare, men det är så viktigt för mej. 

Friheten och självständigheten är verkligen ett basalt behov för min del. 

 

Idag när jag var på väg hem från träningen och tog en ny väg hamnade jag i en riktig mördarbacke. Förjävla brant, och relativt lång. Jag hade ju kunnat ta en annan väg såklart, men jag ville verkligen vinna över den där jädra backen. 

 

Så jag tog i. En kvinna på löptur passerade, och gav mej ett lite osäkert leende. Jag log tillbaka. 

Halvvägs uppför backen var jag så trött. Jag var inte helt säker på om armarna ens satt kvar i kroppen längre eller om dom hade lossnat och det var därför det gjorde så ont. 

Men jag stannade inte. Jag fortsatte trycka mej framåt, om än bara 3 centimeter per tag, och ibland kanske eventuellt någon centimeter bakåt. 

Så kom en kvinna på cykel. Hon bromsade in och hoppade ner från sadeln. Frågade om jag behövde hjälp, sa att det såg ju väldigt tungt ut. 

Jotack, det kunde jag verkligen hålla med om. Och så tackade jag henne så väldigt mycket, men sa att jag skulle klara det själv. Och till slut gjorde jag det. Med armarna i behåll, och ett stort leende på läpparna!

 

Det vore självfallet fint med framsteg på fler fronter också, exempelvis att benen blir bättre, att jag får mindre ont, att jag blir mindre trött och så vidare.

Jag jobbar på för det, och jag kommer aldrig lägga mej ner och ge upp. 

Men jag har också insett hur viktigt det är för ens egen del att stanna upp lite också, och se vad man faktiskt har åstadkommit, även om det inte kanske är det där stora målet man har. 

Det hade ju varit rätt jobbigt om jag varje dag förbannade benen för att dom är värdelösa. Det är mycket roligare att, istället för att fokusera på att benen är dåliga, se att jag faktiskt har blivit bättre på något annat. 

 

Även om det så en dag bara är att t.ex. bestämma sig för att man inte längre behöver tippskydd på rullstolen för att man känner sig trygg ändå.