Nu är jag arg. Och besviken. Och kränkt. Och ledsen. 

 

Det här inlägget riktar jag till alla som jobbar inom vården. 

Vet ni vad - om det fanns en "vanlig" medicin, dvs icke opioid, som fungerade mot mina smärtor hade jag varit så jävla lättad. Jag hade gladeligen tagit den, och definitivt inte bett om något mer potent. 

Det hade känts så mycket bättre för min del, och det hade varit så otroligt mycket lättare i kontakten med er.

Men tyvärr har ingen av dom "vanliga" medicinerna ni gett mej fungerat vid smärtgenombrotten.

 

Jag tar inte mina vid behovs-mediciner för att bli hög. Jag vill inte ha den effekten, jag vill för fan vara närvarande. 

Jag tar mina vid behovs-mediciner för att inte behöva ligga i fosterställning i flera timmar åt gången och bara önska att jag kunde slita bort den kroppsdel som gör ont. 

 

Jag tycker det är bra att ni är försiktiga och vill ha koll på vad man tar, med tanke på att det finns mycket missbruk. Men för den skull kan ni inte förutsätta att alla är narkomaner. 

Idag blev jag bemött som om jag vore en narkoman på jakt efter ett rus, när jag försökte få ett recept förnyat. 

Jag skulle absolut inte få ett nytt recept förrän jag hade i det närmaste helt slut, sa ssk. Samtidigt blev jag informerad om att dom behöver en vecka på sig för att förnya ett recept. 

 

Säg att jag skulle ta maxdos av min v.b-medicin, då skulle inte dom tabletter jag har kvar räcka en vecka. 

Det är konstig matte. 

Nu tar inte jag maxdos, det har inte hänt en enda dag, vilket borde vara till min fördel. Det är det inte. 

 

Jag fick veta att min läkare är på plats, och att det finns tider. "Vad bra!", sa jag, och förklarade att det var länge sedan jag träffade honom och att det vore väldigt bra om jag fick träffa honom nu. 

Fick jag boka in någon tid? Nej, jag skulle ringa när tabletterna var slut. 

 

Jag blir så ledsen när jag blir anklagad för att vara narkoman. Och ni får mej att känna mej så fruktansvärt lite värd. Jag har inte valt att ha den här värdelösa skitsjukdomen. Jag har inte valt att ha så jävla ont att jag bara vill tuppa av så jag slipper känna det. 

Hade jag fått välja hade jag varit smärtfri. Jag hade varit frisk. Hade orkat med allt som vanliga 24-åringar orkar med. Jag hade kunnat jobba, umgås med kompisar, dansa hela natten, springa ett marathon. Jag hade kunnat planera. 

Inte fan hade jag valt det här. 

 

Men nu kan jag inte välja. Det är bara att ta det för vad det är, och kämpa på. Bita ihop. Hålla masken. 

Men ni kan iallafall välja hur ni bemöter en människa. Det kan ni.