I måndags tog jag mod till mej och ringde min vc igen. Höll tummarna så hårt jag bara kunde att jag inte skulle behöva prata med samma ssk som förra gången, hon som nog trodde att jag var missbrukare. Och jag hade tur. 

Jag förklarade att jag behövde träffa min läkare för att få något gjort åt smärtan, och hon bokade in mej på en akuttid utan några problem. Jag kunde andas ut. 

 

Så igår eftermiddag var det dags. Jag kände lugnet i kroppen; min läkare känner mej väl, efter täta kontakter i höstas. Jag berättade om var jag har ont, hur ofta, och att min nuvarande smärtlindring inte räcker till. 

Som grundsmärtlindring tar jag tre olika läkemedel mot neurogen smärta. Som vidbehovsmedicin har jag ett morfinliknande preparat av svagare slag. 

Vi diskuterade lite och han funderade på om man skulle sätta in ytterligare en medicin mot neurogen smärta, eller om vi istället skulle byta ut vidbehovsmedicinen mot en annan opioid av ungefär samma styrka som den jag har. Det enda han var lite rädd för var att vi skulle förstöra min mage, det är ju tyvärr något som kan hända.  

Efter lite funderande kom vi dock fram till att vi ändå skulle byta ut vid behovs-medicinen, men att jag också ska börja med laxantia, så att magen inte stannar helt och hållet. 

 

Jag tog även upp det tråkiga telefonsamtalet jag hade med den andra sjuksköterskan, och han höll med mej om att det hade blivit riktigt fel. Han tyckte det var väldigt konstigt att hon inte kunde tänka sig att vidareförmedla mitt ärende till honom, i och med att han skrivit klart och tydligt i min journal att jag ska få kontakt med honom om jag ringer. När jag berättade att jag drar mej för att ringa dit och be att få bli uppringd av honom, för att jag blir ifrågasatt, sa han nästan till på skarpen; "Då säger du att jag har lovat! Och så är det med den saken!". 

 

Vi kom överens om att han skulle ringa mej nästa vecka för uppföljning, och jag parkerade mej i väntrummet för att slå ihjäl dom 80 minuter som var kvar innan det var dags att rulla in till sjukgymnasten. 

Jag hann bara sitta där i 10 minuter innan jag blev hämtad av min läkare igen, han sa att vi hade ett problem. 

 

Det visade sig vara så att ett av mina läkemedel jag har i "grundarsenalen" interagerar något så jäkligt med både den gamla v.b-medicinen och den nya tilltänkta. Interagerar på så sätt att det drastiskt minskar effekten av v.b-medicinen. Inte konstigt att den hjälper så dåligt!

Helt plötsligt var alternativen;

1. Fortsätta med gamla v.b-medicinen men öka dosen ännu mer

2. Sätta ut v.b-medicinen, och istället börja med långtidsverkande morfin morgon och kväll

 

Jag fick bestämma helt och hållet själv vilket av alternativen det skulle bli. 

Till slut valde jag att prova med långtidsverkande morfin.

Då är det en fast dos, en tablett på morgonen, en på kvällen. Istället för kanske fyra tabletter per gång, 2-3 ggr om dagen. 

Vet ni varför jag valde det? För att jag tror att det blir så mycket enklare i kontakten med sjukvården & apotek. Är det en "stående" medicin, istället för v.b tror jag det är mycket mindre risk att dom utgår från att jag tar lite när jag känner för det utan att ha ont. 

- Okej, då skriver jag ut en testförpackning åt dej. Inte för att jag på något sätt misstror dej, utan fö-

- För att jag ju ska testa. Jag vet att du tror mej.

 

Jag tog första tabletten igår kväll (har totalt hunnit ta tre ggr nu), och vet ni, det finns hopp! Jag är inte helt smärtfri, men det känns bättre. Ganska mycket till och med! Jag hoppas innerligt att det håller i sig! Det vore så fantastiskt att slippa ha så jävla ont hela tiden. 

 

Och jag är så tacksam över att ha en läkare som lyssnar, förstår och bryr sig. Det är guld värt!